Världskris

Det är den 26:e mars 2020. Varit en typisk vårdag idag. Solen som lyst hela dagen, värme i luften. Blåsten har inte ens stört. Fågelkvitter. Bortsett från allt i världen som råder just nu kunde man tycka att världen visar sina vackraste sidor faktiskt.
Där ute, råder en total kris och katastrof. Coronaviruset som tagit över stor del av vårt samhället här omkring oss och även världen över. Folk som kämpar för sitt liv, sjukvården som jobbar dag och natt för att hjälpa sjuka människor och också regeringen som arbetar stenhårt att skydda folket. Många, i stort sett vi alla har en tuff tid nu och framöver. Vi har alla en skyldighet att bekämpa denna kris att den inte utvecklas till en total katastrof. Jag hoppas och ber att alla nu faktiskt följer myndighetens order och att alla gör sin plikt. Som mitt favorit ordspråk lyder, "ensam är man inget, tillsammans är vi allt". Det enda utvägen just nu är att alla, var och en bidrar och tillsammans skyddar vi och hjälper varandra igenom exceptionella tider som råder.
Förutom alla oroligheter och stress som råder i varje hörn är det speciellt någonting som får min matta att dras undan. Det är längtan efter min egen mamma. Min mamma som gick bort för exakt 4 månader och 6 dagar sedan. Först var det en kamp över hennes överlevnad, ett otroligt stenhårt arbete för att rädda hennes liv och förlänga det så långt det var möjligt, med allt vad det innebar, att vårda henne hemma tills hennes liv på jorden var slut. Allt blev så definitivt. Tystnaden och ron som spred sig genom hela huset. Det långsamma farväl vi egna fick ta av henne. Efter en lång kamp stannade hennes resa. Först hade jag nog riktigt svårt att kunna förstå att hennes livslåga hade slocknat. Att hennes rika liv, vår allas glädjespridare nu hade tystnat. Vi satt i rummet, alldeles tysta och kramade om varandra. Ljuset stod tänt på bordet. Att ha varandra i den stunden kan inte gem föras ens med jordens alla pengar. Ingenting kunde ersätta den stunden, att tillsammans få ta ett farväl. Det är något jag resten av mitt liv kommer bära med mig. Klockan 02:30 somnade hon in. Klockan var någonting runt halv 6 på morgonen då vi somna tätt tillsammans i tårar. Av någon konstig anledning fick vi lite tag i sömnen iallafall. Klockan 8 på morgonen vaknade vi för att få igång alla enheter och ordna med transporter. Mer om händelseförloppet tänkte jag skriva om i ett annat kapitel. Jag har en önskan, om att en dag kunna skriva klart en bok jag försökt börja på. Men det kommer ske i framtiden. Vet inte exakt ännu vad boken kommer att handla om men jag har en önskan om att få ihop alla bitar från det att mamma blev sjuk och hur det var att vårda en anhörig hemma tills döden skilde oss åt. Om alla känslor som fanns och om hur världens ekor hjul snurrade på utanför husets dörr och om hur världen bara stod stilla för oss som var inne i bubblan. Men just idag saknar jag min mamma mer än någonsin. 
Jag har ett foto placerat rakt framför mig. Där är mamma ännu frisk, sitt glada jag, så som hon alltid var. Ibland då jag har det tufft pratar jag med mamma till bilden. Jag berättar åt henne allt vad jag skulle velat berätta och minns ännu hennes varma kramar. Hennes kärlek hon spred och vilken trygghet hon gett mig.
Men nu ska vi alla kämpa tillsammans för det som vi alla innerst inne vet, är, att allting kan hända, man kan inte ta någonting för givet, imorgon kan världen se helt annorlunda ut.

Stor kram till er alla<3

Sammanfattning av 2018

Känner att det nu är dags att få någonting nerskrivet här emellan.

Året är 2019, redan en bit på väg men tänkte börja med att sammanfatta år 2018 som på många sätt kommer vara ett år jag sent ska glömma. Året började helt som vanligt, det var morgon, och det var kväll och mina dagar hette arbete. Jag var klar med skolan och arbetade numera som sjukskötare. Vilket kändes både modigt och roligt. Några veckor gick och i slutet av januari 2018 blev det semester, en längre utlandsresa var bokad, denna gång var det Vietnam, Phu Quoc som stod för resmålet. Resan gick bra och vi alla fick vara friska och vi fick en riktigt rolig resa tillsammans med vännerna. Själva resmålet till ön utanför Vietnam, tror jag vi alla var överens om att var första och sista gången. Men vi fick njuta av varma soliga härliga dagar men vi fick även uppleva hur fattigt och nersmutsat ett ställe kan vara. Därefter fortsatta vardagen hemma i Finland igen med arbete. Men under resans soliga dagar fick jag besked och kallelse till en operation, som jag nog redan varit medveten om länge, men datumet kom och känslan av osäkerhet smög sig sakta på. Redan flera år tillbaka blev det konstaterat att en ny operation är aktuellt för att jag ska få min friska kropp tillbaka. I 5 år hade jag då haft metallbitar inne i min kropp som reagerade och gjorde mig sjuk. Även fast jag visste att operationen måste göras var jag rädd. Jag visste alla risker med operationen, att de åter en gång ska öppna upp min kropp och försöka riva loss alla metallbitar som var fastskruvade. Total kaos inne i mitt huvud. Försökte tänka positivt men jag var så orolig och nervös över denna operation. Min kirurg försökte ge mig styrka och mod. Men det jag visste var att det hänger upp sig på så små saker för att någonting ska gå tokigt. 2 Mars 2018, min operationsdag. Blev dagen som tänkte bli min sista. Men av änglavakt (igen en gång), räddade sjukvården mitt liv. Vi har definitivt en kunnig fungerande sjukvård i vårt land, åtminstone akutvården är något av den bäst fungerande vården i vårt land. 

Vi starta kl.06:00 iväg till TYKS, jag sku såklart vara oäten före operation. Kl.07:00 blev vi mottagna och jag fick en uppsättning vackra operationskläder som jag böt om till. Vi fick en timmes pratstund tillsammans innan jag vinkade adjö till M. Operationen var räknad att inte räcka länge. Jag hoppade upp på operationsbordet och en massa vårdare började koppla fast mig i alla apparater och slangar. Jag frågade om det var en vanlig operation jag sku vara med om. De svarade lite otydligt på min fråga, men lugnade mig med att allting kommer att gå bra. Jag kände dessutom min egen kirurg, han som sku hålla i kniven. Han hade ju opererat mig förut, och då i en akut situation, för att få mig ihop lappad då jag hade bäckenbenet och höften krossad. Så vi kände varandra sen 5 år tillbaka. Det var en trygghet. 

Jag stängde mina ögon... Timmarna tickade, tiden gick, morgonen försvann och det blev dag. Först längre in mot eftermiddagen öppnade jag ögonen igen och såg dags ljuset. Riktigt ordentligt omtöcknad då jag blickar upp från sjukhussängen. Vad hade hänt? Allt kändes så konstigt och jag hade en så fruktansvärd smärta i min högra handled? Vad var det som stod på? Jag blickar ner mot min högra hand och jag var fastkopplad med en modell större artärkanyl? Jaaha.. Jasså, tänkte jag. Något hade hänt, det var ju det jag kände i hela kroppen. Jag hade tydligen också fått en urinkateter? Nu förstod jag ingenting.... Vi hade tillsammans med vården och läkaren gått igenom vad som ska hända under denna operation och inget av vad vi pratat om stämde. Det var absolut inte planerat att jag sku ha något annat än ett vanligt intravenöst dropp, och ingen urinkateter skulle jag heller behöva ha?! 

Som sagt var jag ordentligt omtöcknad och rejält medicinerad så stängde återigen mina ögon tills jag känner hur någon kommer och drar upp mina ögonlock för att kontrollera mina pupiller... Efter en stund öppnad jag igen mina ögon. Emot kommer någon som ser bekant ut. En mörk man, med vit lång öppen läkarrock. Det var min välbekanta kirurg Isotalo. Han kommer gående emot min säng, jag ser blicken i hans ögon, jag ser hur svettig han ser ut. Som om han sku ha utfört ett tyngre gym-pass. Men han kommer med stora steg emot mig, han har något i handen då han kommer. Något som blänker mot de starka ljusrören inne i salen jag ligger i. Jag känner mig mera drågad än någonsin tidigare. 

Han ställer sig med handen över min säng. Han ser ordentligt slut ut då han säger rakt i mina ögon "Tä oli viimeinen kerta kun mä teen tämmönen leikkaus". Han överräcker mig vad han har i sin hand. Och säger "Här ska du få som minne", det är metallplattan som varit innanför min kropp och stabiliserat mitt bäckenben. Men nu har benen läkt ihop och de kommer aldrig brista på de ställen de varit av mera, eftersom då ben brister, växer sig det ännu starkare tillbaka, och chansen är minimal att det brister på samma ställen det en gång varit av. Det kan förstås brista andra ställen men vem som helst kan ju bryta vilket ben som helst. Men till det mera komplicerade saken...

Kirurgen förklarade sakligt alla detaljer vad som hänt under operationen. Det hade varit en svår och komplicerad operation. Metallplattan och skruvarna hade växt in sig i skelettet såpass mycket, att kirurgen hade fått använda ordentligt med muskelkraft för att få loss delarna. Alla delar lyckades dock inte att få bort, så det finns några skruvar kvar men det får jag leva med. Han sydde prydligt ihop hela mig. Därefter lades jag i en säng för fullständig kontroll, vilket man hamnar på efter en operation. Det var där, som apparaterna inte var nöjda och vårdarna/läkarna misstänker att det är något som inte stämmer. Jag rullades och kastades upp på operationsbordet igen en gång. De misstänkte nu, inre blödning. Kirurgen berättar för mig vilken akut operation det blev pånytt. Huvud-venen som går igenom bäckenbenet, alltså ett blodkärl, hade brustit på två ställen och jag tappade blod i god fart. Kärlkirug kallades in, sydde och lappade blodkärlket. Mitt liv kunde räddats. Lite skrämmande var det att prata med min egen kirurg efter operationen, och inse att det här igen en gång kunde varit min sista dag. 
M, har sagt i efterhand att han hade svårt att tro på mig då jag berätta alltsammans då vi fick träffas några timmar senare. Det visade sig att hela min story som jag hade berättat honom hade stämt allting. Även fast jag inte hade pratat hela meningar och somnar emellan då jag berättade. Det visar sig att även fast man är groggy i huvudet så kommer man ihåg, om det är något viktigt. 
Istället för att bli enbart över natten på sjukhuset blev det flera dagar. Blodvärden gick neråt och jag fick några påsar blod. Efter det börja mående stabilisera sig till det bättre. Ännu återstod rehabilitering, lång, lång rehabilitering. 
Enligt den första planen, blev jag lovad att kunna gå och röra mig normalt efter operationen. Men det visade sig inte stämma. Det blev såklart via rullstolen, upp på kryckor och sen då allt börja fungera normalt kunde jag lämna alla hjälpmedel. Ännu då jag utskrevs från sjukhuset hoppade jag på kryckor och var totalt utmattad trött. 
Hemma börja en annan rehabilitering. Denna gång började operationssåret att krångla och det visade sig ha uppstått en blodtumör i min mage, som komplikation efter operationen. Suck och stön. Tyckte i de skede att nu har det nog varit tillräckligt att kan jag snälla gode gud inte få vara frisk nu?! Nej, det fick jag inte... Vi åkte in och ut mellan TYKS flera veckor, ibland tog de in mig på avdelning och ibland fick vi komma hem tillbaka. 
Till sist gjordes de en liten operation och de försökte operera bort blodtumören, vilket lyckades, den blev mindre. Ni kan tänka er hur det känns att ha en cirka 7cm boll inne i buken som ligger på inre organen och trycker. Så rätt skönt var det då de fick ordning på eländet.
Efter allt detta började jag sakta bli människa igen. Vardagen börja sakta återvända igen. Sen i något skede där slog det till med en totalt utmattande trötthet. Det hjälpte inte sova bort tröttheten. Det första som slog mig, var att okej, det har varit en extrem tuff tid nu, allt vad som hänt med kroppen, det tar bara lite tid. Men tröttheten fortsatta veckor och månader. 
Något stod inte rätt till, hösten var på intågande..
Så fick jag åter börja kriga, vad händer nu? Det blev inte bara allmänna trötthetstecken längre, kroppen sa helt enkelt ifrån. Jag fick feber, blev helt omtöcknad av ingenting. Orkade påriktigt Ingenting.
Jag tog mig åter till en läkare men denna gång till en som var speciallist inom inre medicin, eftersom kirurg kapitlet stod färdigt, alla fall för den här tiden.
Jag kom till en sympatisk läkare, som checka blodprov och lyssnade till mina symtom. Hem kom jag med en burk Thyroxin!
Jaaa.a vet ni, inte visste jag att Mitt liv Levde inne i den lilla burken.
Jag har alltid varit emot att ta allt vad som heter medicin. Tar helt ingen medicin utöver någon vanlig värkmedicin, om jag så måste. Annars får de nog nästan ge i.v för att få i mej ;) Men... Ett stort Men... Några dagar gick, min kropp började svara på medicineringen positivt. Jag kunde kamma håret på morgon igen, jag såg hur löven på träden hade så fin färg. Jag fångade upp helt andra saker än då jag gått i någon slags zombie värld. 
Så nu har jag ändrat åsikt, jag tar medicin om jag så behöver! Den lilla vita tabletten har åtminstone visat mig, att livet finns där, även fast sköldkörteln spelar spratt med en...
Vad som sedan hände senare på höstsidan är något jag inte tar upp här, men åtminstone är resten av året 2018 för mig, nästan helsvart.

Men 2019, skulle bli ett helt annat år, Jo det hade vi bestämt redan före nyår.
Och på nyåret stöpte vi tillsammans en nyårslycka, som blev en ros. 
Det rosen, visar oss vägen nu.
Och rosen har redan visat oss hur livet kan vända med rekord raket fart. 
Tar vara på varenda dag, varenda ögonblick, varje positiv sak. Vi har bara ett liv, och det är nu.

Tack och Adjö för 2018.

Mycket känslor på en kort tid

Hej.

Börjar vara en tid sen jag uppdaterade lite av mitt liv och vardag igen...

Det har varit allt för mycket omkring mig för att själv hinna med helt enkelt. Som rubriken lyder, mycket känslor på en kort tid.

Jag och min tvilling har tagit vår sjukskötar (YH) examen. Hela den dagen 18.12 var en dag full av en massa känslor från morgon till sena kväll. Hade riktigt svårt att somna den kvällen. Men lycklig, det är väl den bästa känslan jag kan beskriva allting med. Så fin familj, släkt, vänner och kollegor som ställer upp och gör dagen alldeles speciell för oss. Finner inte ord hur glad jag ännu är. Skulle kunna skriva ett helt inlägg om all förberedelse vi tillsammans gjorde och hur vår dröm blev verklighet, men det får bli till en annan gång.

Dagen i några bilder :

Vår bästa Sofie hjälpte oss att bli festfina :)

Holmberg Four C hade fixat personliga gräddtårtor samt lyfte upp stämningen till 100% 

Vår fina Sofie agerade också fotograf den kvällen

 Vår personliga gräddtårtor som var himelriksgoda :)

<3 M som är och alltid varit min trygghet, mitt liv och min högra  hand <3

Dagen efter steg jag in i en ny roll på arbetet. Som sjukskötare. Efter första veckan på arbetet var jag helt nöjd att få komma tillbaka till arbetet och dessa rutiner som tillhör. Fina, goda arbetskamrater ikring sig och jag känner att där hör jag hemma. 

Plötsligt knackar julen på dörren. Ingen julgran blev det i år men kan inget mera önska än det jag fått vara med om. Känner att jag om sambon har hunnit med precis allt som vi hade tänkt oss och fått ha familjesamvaro med bådas familjer och hunnit träffa de människor som betyder mycket i våra liv. Dessutom fick jag även världens materiella lycka på julaftonen av mannen i mitt liv. Aaaaaw, känner mig bara så lycklig.

Vilket lyckorus jag fått bada i, i en hel vecka nu. Allt för bra för att vara sant. Men då jag tänker tillbaka har jag nog också kämpat, kämpat mig igenom många små som stora motgångar genom hela hösten. Visst, jag kämpar nog fortfarande men jag har skjutit allting annat åt sidan nu och bara levt i ett enda låångt lyckorus. 

Nu kallar arbetet igen några veckor för att sedan åka iväg med vänner på en lång och varm semester, det väntar vi på.

Skön fortsättning på julen till er alla :-)

Här bjuder jag på några bilder :

Juldagsmorgon 

Juldagsförmiddag

Min familjs julmiddag, juldagen <3

Sjukvård i märg och ben

Hej mina läsare :) 
Roligt att du hittade hit för att följa min vardag i livets berg-och-dalbana....

Åter igen har jag spenderat en dag i Åbo på TYKS som patient. Men som tur har jag haft sällskap av mamma. Vi har haft verklig kvalitetstid tillsammans. Varit på café och käkat gott och ätit god mat tillsammans. Kvalitetstid där tidspressen inte funnits utan i lugn och ro fått sitta och småpratat och njuta av allt gott tillsammans, det kan betyda så mycket. Dessutom har vi haft strålande solskensväder och hösten kan vara så fin :)

Hälsa... Vad är det? Du som är frisk och vardagen rullar på kanske inte tänker så mycket på hur viktigt det är med en god hälsa. För en god hälsa krävs, en stabil grund som består av tre delar: fysisk, psykisk och social. Om någon av dessa sviker, lider din kropp och du orkar inte vara dig själv. Alla känner säkert igen sig, eftersom alla människor någon gång har någon av dessa tre delar i obalans. Vad menar jag då? Jo den fysiska delen är att din kropp fungerar som den ska. Med allt du gör finns det risk att du äventyrar din fysiska hälsa. Om du inte är noggrann med handhygienen kan du bli sjuk och drabbas av flunssa, magsjuka etc. Hoppar du och faller, kan du bryta benet. Ja överallt finns det faror för att rubba den fysiska hälsan. Men även sjukdom hör hit. Även hur försiktig du än är, kan kroppen säga upp. Sjukdomar åt höger och vänster, sådant du inte kan göra något åt, som bara kommer ofrivilligt. Och för att inte glömma folkhälsosjudomar, där du till en viss del kan förebygga själv med att leva opptimalt och sköta om dig själv. God nattsömn, motion och äta regelbundet. Men oavsett vad det är som rubbar den fysiska hälsan, lider hela kroppen av det. Du är helt enkelt inte dig själv, ditt riktiga jag. Den andra delen är den psykiska. Den mentala biten. Som alla säkert vet, hänger alla dessa delar ihop med varandra, man brukar prata om att de går hand i hand. Sviker ena delen kan det bli rubbning i dem alla. Men exempel på rubbning i den mentala delen är hösten. Hösten är för många tung, med en stor förändring från ljusa långa sommar kvällar till tidigt mörka höst kvällar. Man blir fortare trött och energinivån är lägre. Allt kan kännas lite trist, innan hjärnan har vant sig och man hittar tillbaka till livets goda sidor. Sen sist men inte minst, den sociala hälsan. Alla är vi människor, människor med lika och olika behov och krav. Såklart är det individuellt hur mycket socialt behov vi har som människor, men vi behöver alla bli sedda. Vi behöver alla människor någon gång tröst, stöd för att orka framåt. Något som driver oss. Det är också helt otroligt hur vi påverkas av varandra. Allt det här med hälsan är helt otroligt då man tänker närmare på det. Att vi alla är så lika men ändå så olika... 

Till min egna hälsa...
Jag vet inte om det är för att min yrkesidentitet är inom sjukvården, eller om någon av er andra någonsin har tänkt på det, men det är ingen skillnad vem du pratar med, så har ALLA människor något som de kämpar med i sin egna hälsa. Allt från en sjuk lilltå till nåt större, skador eller sjukdomar... 
Och jag kan snart börja skriva en egen bok om min historia... Men tillbaka till dagens samtalsämne. 
Jag har och har haft en ständig kamp med min kropp och hälsa. Allt som oftast rullar dagarna på som åt vem som helst, det är endast då TYKS breven dimper ner i min postlåda som jag återigen stannar upp och känner hur jag egentligen mår. Bortsett från denna vecka då jag varit nerbäddad i soffan/sängen, alla krafter borta. Blev chokad då jag tittade mig i spegeln, ögonen ville inte hållas öppna och var inte längre stunder uppe sittande förutom vid mina måltider. Men nu är krafterna tillbaka igen och imorgon återgår jag till mina normala rutiner igen. Äntligen... =) 
TYKS remisser och brev har varit ganska aktiva i min postlåda den sista tiden, eftersom jag springer på alla olika kontroller, undersökningar och prover. Allt tack vare den förjävliga olyckan för 4 år sen. Men idag är jag igen klokare. Har träffat en utsökt läkare, som nu bestämt att samarbeta med min egen kirurg som opererat mig. Så nu börjar det hända grejer. Är så fruktansvärt glad och tacksam över denna dag att det finns inte ord att beskriva. Nu efter att träffat massor av olika läkare, äntligen kommit till en som verkligen tar tag i mig och min historia. Undersöker, tar reda på, gör sådant som aldrig gjorts tidigare och pricken på i:ett att samarbetar med min egna läkare (kirurgen). För vet ni hur störande och tungt det är som patient, att slungas hit och dit till olika läkare som ska ta ställning till något de aldrig har haft att göras med. Missar något viktigt blodprovssvar, i läkarens stressiga vardag. Och för mig som patient, som VARJE gång ska börja från ruta 1 och berätta allt om från början igen. Men nu har jag en bra magkänsla efter idag... (: Så tummarna upp att allt går vägen nu... För nu börjar det hända saker ;)

All kärlek till er alla som ställer upp, bryr er, hälsar på och annars bara finns där och försöker pigga upp mig. Jag är otroligt tacksam<3 Och ännu mer kärlek till kärleken i mitt liv. Finns inte tillräckligt många stjärnor på himlen som sku räcka för min tacksamhet för hans fulla stöd, hjälpsamhet och kärlek. Min älskade M<3

Varma höstkramar Jonna

4 år sen...

Har varit snål med att lägga ord på mina dagar. Ett år sen jag skrev senast. 

30.9 datumet som påminner mig om att jag fortfarande står på jorden. Vet inte vart 1460 dagar tagit vägen men en hel del har hänt sedan mitt liv tog en ny vändning. 

Måste börja med var jag står idag. Jag och M flyttade för 3,5 månader sen till en plats som vi båda trivs på. Utsikt över havet från varje fönster. En lägenhet vi renoverat i vår egen smak. Jag gör nu min allra sista praktik som sjukskötarstuderande, jag och min tvillingsyster har räknade dagar till målet. Ska kunna titulera oss som sjukskötare till julen. 3,5 år har vi suttit på skolbänken, varit olika platser på praktik och arbetat där emellan. Nu har jag dragit kappsäcken med mig till Nyland och hyserar på Västra Nylands sjukhus. Har varit denna vecka på avancerad special hemsjukhus. Vilket gett mig massor. Har trivts jättebra och lärt mig massor. 

Vad har hänt under det senaste året?

Gjorde en oförglömlig 2 veckors semester resa till Thailand med vänner och besökte Krabi & Koh Lanta. Min förta långa resa men definitivt inte den sista. Helt enkelt en toppen resa. Det var värt all möda och besvär som jag hamnade kämpa före med allt skolarbete. Jag har partajat med flickorna. Fått en ny titel och blivit faster. Min bror och Marina har fått den sötaste pojken som finns, han har fått namnet Elias.<3 Varit på lastbilssemester till Sverige, varit med vänner till Gdansk, Polen. Firat min väns 30års födelsedag. Varit med min tvillinghalva till grannlandet på Ambulansmässa. Dejourerat med brandkåren på Rallysprint i Horsbäck i värsta snö vädret. Kämpat och lämnat i examensarbete med vitsord 4/5. Renoverat med M och flyttat. Öppnat båt och vattenskooter säsongen och haft oförglömliga dagar och nätter. Varit med i Saaristo Poker run samt Hangö Poker run. Haft en oförglömlig Ålands helg med min tvilling, många båtturer med fina vänner, varit ute på Hitis med vänner och varit på Österbotten semester med sambon. Sommaren 2017 har varit en fartfylld sommar med många sena nätter och härliga minnen. Har fått känna mig som 17 igen. Sen då skolan började i september var det att ta allvaret i händerna igen och inse att man inte är någon tonårig mera. 

Hur mår min jag och min kropp?

Då du ser mig syns ingenting annat som att jag väger alldeles för lite. Som han jag bor med ofta säger att jag kunde gå till skolan och undervisa i hur skelettet ser ut. Alla ben sticker ut här och där och nej jag bantar inte! Jag spyr inte upp maten som jag äter. Jag är och har varit orolig själv.Men min kropp har tagit stryk helt enkelt. Jag är fortfarande i TYKS rullor och går regelbundet på undersökningar för att hitta felet. Det jag vet idag är : Min sköldkörtel är kroniskt inflammerad vilket betyder för min del att sköldkörtel värdet åker uppåt och neråt. Mina binjurar fungerar inte normalt, de har tagit skada av stressnivån jag haft i kroppen. Min hormonbalans i kroppen är ur balans vilket stört många organ i min kropp. Men hittills har specialisterna inte hittat något värre i min kropp. Vilket jag är glad för. Lymfkörtlarna har svällt upp vilket tyder på att alla järnplattor inne i min kropp stöter bort från kroppen och reagerar. Det var då min kirurg sade att han måste operera bort järnbitarna för att min kropp ska kunna fungera normalt. Så nu väntar jag på en ny operation, där min kirurg ska plocka bort alla järnplattor och skruvar så får vi sen hoppas att kroppen börjar återgå till sitt normala.

I mitt innersta inre har det skett en hel del förändring. Jag har lärt mig att måste varva ner och stressa av. Jag kan ha en helg utan planer, lägga mig i soffan utan att ständigt tänka att jag måste göra något. Jag har lärt mig att kunna gå en hel dag i mjukiskläder här hemma utan att ens kamma mitt hår. Jag har helt enkelt lärt mig att ta det lugnt. Och det har precis varit det som min kropp behövt. Jag har tillochmed chillat ner så mycket att det i sin tur gett effekt att jag fått känna att jag måste börja träna igen. Jag måste träna upp min små muskler kring rygg och bäcken för att operation ska kunna lyckas och rehabiliteringen efteråt ska gå smidigare. Så nästa vecka har vi bestämt med syster att börja på gym igen... 

Framtiden...

Ständigt frågar folk vad jag tänkt mig efter skolan då jag blir färdig. Jag brukar svara att jag låter tiden se vad som händer. Men det är klart jag funderar mycket på min framtid och har planer vad jag vill och inte vill men jag låter fortfarande tiden visa och låter kanalerna stå öppna. Man vet aldrig vad framtiden har att ge... :-)

Önskar er alla en trevlig helg. Här blir det lugnt hemmakväll med min babe<3

3 års jubileum

Här kommer nu en sammanfattning av det jag en gång påbörjade. Det är idag jämnt 3 års jubileum för mitt nya liv. För tre år sedan hände det en dramatisk olycka som höll på att kosta mig livet. En stor operation och en massa undersökningar och rehabilitering återstod i många månader. Lång sjukskrivning från jobbet och jag kan påstå att det har varit en lång väg tillbaka dit jag är idag.

Oro och förtvivel men också hopp och glädje under dessa 3 år. Min familj, mina vänner, arbetskollegor, skolkamrater och mitt härliga vårdteam (dit min fysioterapeut också hör) är de som hjälpt mig mest på fötters igen. 

Det har varit en stor kramp för både min fysiska och psykiska hälsa. Allt efter att kroppen började läka ihop och min vardag normaliserade sig kom bearbetningsprocessen. Den har tagit mer eller mindre 3 år. Även fast jag fått min hälsa tillbaka så kommer det alltid finnas spår av dagen för 3 år sen. Men som jag har funderat själv, det är ingen Jonna längre utan ärren som finns kvar på kroppen och utan alla dessa erfarenheter. 

Det första året var kämpigt efter olyckan, jag var långtidssjukskriven vilket betydde massvis av hemma dagar. Alla som känner mig vet att jag trivs med mycket runt om mig, de ska hända något hela tiden och bollarna i luften ska inte stå stilla. Men då hade jag inga andra val än att ta det lugnt och vänta på att kroppen sku bli i så fysiskt bra skick, att jag kunde återvända till jobbet. Det var nog många påfrestande dagar av irritation och agression innanför mitt indre. Men inget dåligt som inte för någonting bra med sig. Jag beslutade mig för att gå vidare, direkt kroppen började visa tecken på förbättring. Jag rev exemeplvis ut indredningen i min dåvarande bil och målade om alla plastdelar. Både terapi och sysselsättning för mig. Men ändå fortsatta den psykiska stressen innanför mig, jag kunde inte sova ordentligt på natten och kände mig inte längre hemma i mitt egna hem. 

Men sommaren 2014 bestämde vi oss att flytta. Det bevisa senare att det var en bra förändring. Vi fick vårt andra gemensamma hem. Vi inredde det tillsammans med min sambo och inhandlade nya möbler. Vi fick det att bli ett så mysigt hus tillsammans. Därefter kom pappret hem att jag blivit antagen till skolan. Jag sku börja studera på heltid igen! Jag skaffade mig en och annan bil tills jag sedan hittade en jag trivdes med. Allting rullade på som ett vanligt liv. Vi träffade kompisar, for på äventyr till Norge, reste omkring här och där i Finland tillsammans.

Då och då kom det kaos dagar i mitt huve, framtiden? ny operation? komplikationer med mitt ihop lappade bäckenben? Samtidigt som livet gått vidare har det hänt en massa tragedier runtom min familj. Det är som min egna olycka kommit upp till ytan varje gång och ibland har jag mått riktigt kass. Vela stänga in mig i ett mörkt litet hörn och vänta på ljuse, men så har jag igen tagit mitt förnuft till fånga och kämpat vidare. "Efter regn kommer solsken". 

Man kan inte förvänta sig att alla dagar ska vara ljusrosa och glimmande. Jag har kommit fram till att det är endast upp till mig själv hur jag mår. Det är vad jag gör det till helt enkelt. 

Jag gjorde förra våren (april 2016) en praktik i Uusikaupunki. Vilket var det bästa beslut jag gjort under hela skoltiden. Jag fick äran att bo hos en bekant jag lärde känna under min sjukhusvistelse på rehabiliteringen. Hon var och kommer alltid att vara min extra bonusmamma. Det blev en så fin tid där<3 Praktiken var helt suverän men massa trevliga människor.

Midsommaren 2016 kom älsklingen med den finaste överraskningen någonsin. Överraskade mig på Jungfruholmen (Kimitoöns skärgård) i solnedgången med en guldring, förlovning<3

Sen kom värken... 

I slutet av denna sommar fick jag en känsla av att jag borde börja träna igen. Började få mer eller mindre ont. Det kändes som jag och mitt nya bäckenben inte ville sammarbeta alla dagar längre. Jag återupptog träningen delvis och började röra på mig. Vilket gjorde saken ännu värre. Värken kom tillbaka och jag började gå tokigt att det till sist började värka i både rygg och höft. Tid till kirurgen var ett faktum. Röntgen och magnetröntgen var på schemat. Kryckorna fick jag åter ta i bruk, för att avlasta bäckenbenet. Spenderade någon timme hos samma läkare som jag gått till från början till slut, han som känner mig, han som räddat mig. Känns bra att jag fått gå till en och samma och dessutom till den som har opererat mig och som vet var alla järnplattor och skruvar är fastlimmade. Inget livsfarligt hittades och jag blev ombedd att ta det lugnt i några veckor. Och redan efter en vecka hoppandes på kryckor har det skett förbättring. Ännu väntar en ENMG undersökning och det som jag varit rädd för, en ny operation... 

Har så mycket järnplattor inopererat och nu vill kirurgen plocka bort det. Jag är rädd, nervös, skraj. Vill helst inte under kniven igen... Jag vet vad jag har nu, och jag kan leva ett normalt liv men jag vet inte vad jag får om jag låter min kropp utsättas för en stor operation som denna. Behöver allafall samla mig en tid ännu förren jag kommer på det rätta beslutet. Och det är lyckligtvis inte något som kommer att ske imorgon eller inom den närmaste månaden. Jag får väl bara smälta beslutet. Men istället för att gå och vara rädd för att detta nu är min otursdag kommer jag iställer att Fira och övertala

mig själv om att detta är min turdag!

Nu har jag bättre saker att se framemot. Vi ska nämligen resa iväg söderut. Iiiiiiih som man väntar :) 2 veckor i värme och semester påriktigt<3 Men det är dock över 100 dagar dit ennu ;)

Livet...

Ät hälsosamt men Undvik E koder, konstgjorda produkter, halvfabrikat, inte light produkter eller sötningsmedel som aspartam. Vete ger ont i magen, glutenfria produkter är dyra, ät mycket fisk - fisken är svindyr. osv... osv.. Dilemmat som jag tror många ställs inför. Visst, man vill äta så bra mat som möjligt men det är inte någon lätt sak att välja vad man ska äta. Dessutom anser jag att matprodukter har blivit alldeles för dyra. Du får en snabbtmats portion från butiken mycket billigare än en kött/fisk eller broiler bit. Dessutom är tid pengar och magen behövs bara mättas, så det är klart man går den lättare vägen och väljer laga det som går snabbt eftersom detta samhälle är uppbyggt av evig stress och brådska någonstans. Jag är högst troligt fel människa att diskutera detta men jag tycker och anser att regeringen borde göra något åt dethär problemet. Eftersom det klagas på stora sjukvårdskostnader och dittan och dattan men jag anser att många folkhälsoproblem härstammar av det vi stoppar i oss. Klart ärftlighet spelar stor roll och såklart levnadssättet osv. men maten-energin är en stor del av livet. Människan behöver ändå mat-sömn-aktivitet(jobb,hobby,fritid) för att klara sig.

Nu är det skolarbeten som gäller! Hejhopp! Ha det bra där ute i höstmörknet och blåsten!

Sexstonde Juni Tvåtusenfemton

Jonna mitt i livet tänkte skriva ner några rader ur sitt liv. 

Sitter här i Ölmos cirka 750m från stranden och ser träden blåsa där ute. Kom just hem från en dag där det hänt mycket. Då jag stängde ytterdörren imorse var jag påväg till Åbo till skolan för att äntligen slutföra det första året som sjukskötarstuderande. Var ovanligt trött för att se några veckor tillbaka där jag har haft i stort sett 5-6h nätter och endå varit pigg om mornarna. Imorse var jag trött. Tog mej en take away från neste för att orka köra till Åbo. Skrev tent i ett antal timmar som slutade i skrivkramp i handen. Sen hade jag kvalitetstid med syster så vi gjorde några ärenden i skanssi förren vi åkte hem. Trevlig personal på specksavers by the way... Klämde in nya kontaktlinser i ögonen igår kväll och imorse var den ena spårlöst försvunnen? Berätta det endast i förbi farten åt försäljaren då jag gjorde en ny beställning och så fick jag över 20% rabatt + ett par extra linser på köpet :) Efter den resan åkte jag direkt och träna, vilket var otroligt skönt efteråt. Sen lite matdax på neste och direkt upp till Kimito pånytt för att träffa arbetskollegorna hos en kollega. Mums vad god tårta vi fick! En riktigt nice kväll har det blivit. 

Vad har hänt under de senare veckorna då?

Jo fyrklövern har gjort en resa till grannlandet och firat tvillingarnas födelsedag. En mycket lyckad sådan! Mycket spännande med olika äventyr! Vi har kämpat i skolan och slutfört det sista för vårterminen. Och jag har börjat jobba heltid igen... Det är min 5:e sommar i hemvården nu. Mycket har ändrat på de 5 år jag varit med. Både positivt och negativt :) Jo jag har skaffat mig ett nytt åk också en lite mindre skåp bil och den är jag nöjd med men nu vill jag dessutom ha en bmw! Sommaren har inte börjat ännu... Ingen värme men lite sol har jag njutit av på min systers terrass. Där är det åtminstone söder även fast det blåser många m/s!

Min liv har framskridit som vilken annans 23årings som helst. Dagarna är längre har betytt mera energi för min del. Var hos värlens bästa kirurg i mitten på maj månad och fick grönt ljus för att lämna TYKS nu och allt härefter sköts i den privata sektorn. Vilken lyx kan jag då säga, får dessutom ha samma kirug som jag har haft från dag 1! Operation blir på mina egna villkor och även den sker på dena privata sidan. Jag är ännu inte helt berädd att lägga mig under kniven men det måste jag inte vara ännu för det är ingen panik med operationen. 

Jo något nytt och som jag väntar på : Jag och min fysioterapeut ska börja boxas!! De ni :)

Något som jag plågats med det senaste halvåret är min sköldkörtel. Det har varit upp och ner vändningar fram och tillbaka och jag har så många ggr tänkt söka mig privat för att få ordning på det. Men ändå lämnar man sig själv till sist och glömmer bort att kroppen tar stryk i längden med att gå med en släpande sköldkörtel. Tidigare under vinter drabbades jag av en ordentlig förkylning som senare visade sig ha lagt sig på min sköldkörtel? Blodvärden pekade hit och dit och det blev ett och annat läkarbesök förren jag fick reda på att det var min sköldkörtel som hade fått stryk. Nu måste jag vänta till augusti för att få reda på något mera eftersom min läkare säger att sköldkörteln är en körtel som är långsam vilket jag fullt tror på eftersom jag själv studerar till sjukskötare. Det jag är mera besviken på är att jag inte fått någon direkt hjälp för mina problem. Vikten har rasat och jag får kämpa för att ens få upp 500g... Doktorn däremot tycker inte det är något problem men eftersom jag känner min kropp så tycker jag det inte står rätt till eftersom jag har fått sätta bort från mitt klädskåp minst 20par byxor och dessutom är nästan Alla mina sommarkläder opassliga nu mera... Jag har helt tappat formen... Men jag får vel lyckligt vänta nu då tills augusti och se vad provsvaren säger. Om jag inte förståss börjar må jätte dåligt här nu i sommar så söker jag mig till den privata sidan igen... Detta känns verkligen sorgligt eftersom jag själv jobbat åt denna kommun och sku av mitt hjärta vilja rekomendera sjukvården vi har här men en läkare är också bara en människa!